fredag 2 januari 2009

Ett vänligt ord...

Sista veckan i skolan fick vi besked om en del böcker vi skulle behöva till kurserna nu efter jul. Jag beställde dem (och några till förstås, vore inte likt mig annars), och fick SMS om att böckerna gick att hämta redan den 22 december. Men jag hämtade inte ut dem då, mest beroende på att jag känner mig själv. Jag hade förmodligen ägnat lovet åt att läsa dem istället för att pugga inför tentan, så jag väntade ända tills idag med att hämta dem. Nu är jag bra igång med pluggandet, och dessutom behöver jag ju dem på onsdag.

Gissa om jag blir förvånad när jag öppnar paketet - visserligen står det mitt namn på adressetiketten, men det är verkligen inte det jag har beställt som ligger i. Tre ganska vackra böcker om järnväg, och en faktura på dessa böcker ställd till en man i norra Sverige. Jag ringer internetbokförlaget, och kommer till en telefonsvarare. Fredagar är kundservice öppet till 17, välkommen tillbaka på måndag. Men... jaha, klockan är 17.05... Och nu då? Ja, eftersom de alldeles tydligt satt på fel etikett på paketet har han kanske fått mina böcker? Namnet står ju på fakturan, och adressen...
Jag letar upp hans telefonnummer på Internet och ringer upp. Det visar sig vara en mycket trevlig medelålders man. Tyvärr har inte han fått något bokpaket alls, inte mina böcker heller alltså. Han började jaga sina böcker redan 23 december eftersom de skulle vara julklappar, och fram tills nu har ingen kunnat svara på var de fanns. (Då får jag lite dåligt samvete, för om jag hade hämtat ut paketet direkt hade vi löst problemet så han hade hunnit få dem till jul.)

Men vi pratar i över 5 minuter om ditt och datt, och jag får till och med en inbjudan om att själv komma upp och lämna böckerna till honom. Jag tackar så mycket, men 100 mil för att byta böcker - och så har han inte ens mina? Det blir nog lite för dyrt för mig. Men när jag lägger på luren gör jag det med ett leende på läpparna. Visserligen kommer jag ju inte att hinna få mina böcker i tid till på onsdag, och jag måste sitta och jaga kundservice på måndag när de öppnar, men vad gör det? Jag fick ju prata med en trevlig medmänniska - och det är värt mycket. Jag kommer nog att fortsätta le hela kvällen...


Ikväll tittar jag på filmen om bröderna Gustavsson från Smedhult i Småland som åker till Zambia för att laga snickerimaskiner. Det är en intressant dokumentär på många sätt, men det som gör den extra intressant är att min far har jobbat ihop med dem i många år, och så sent som för ett år sen köpte han en stor lagerlokal av dem att förvara sitt virke i. Byn Smedhult ligger bara någon mil ifrån Örkelljunga så det känns lite som hemma... Lite kul är det när de småländska gubbarna träffar president Kenneth Kaunda. Snacka om kulturkrock. =)




4 kommentarer:

  1. Så fruktansvärt irriterande att inte få böckerna man beställt. Det kommer väl att lösa sig men ändå. Oväntade samtal kan bli väldigt trevliga. När jag hade handelsträdgården var det något fel på en telefonväxel, så jag fick hela tiden en kunds telefonsamtal. Rätt ofta var det samma gubbe och till slut hade vi långa och väldigt roliga samtal :-)
    Christer.

    SvaraRadera
  2. Jag tror inte vi behöver dem första dagen, så det ska nog lösa sig ändå.
    Jag har jobbat med kundservice i många år, och är det något jag saknar därifrån är det alla "annorlunda" samtal, där man nästan lärde känna människan i andra änden av tråden. Det finns många besvärliga, gnälliga, otrevliga människor - men de trevliga är faktiskt väldigt många fler!

    SvaraRadera
  3. Men visst är det kul o prata med någon sådär.... Oftast leder det väl inte till något mer än just en trevlig pratstund, men en gång var det någon som ringde fel till mig när jag bodde i Göteborg. Jag tyckte jag kände igen rösten o blev nog ganska påstridig... Det slutade med att den stackars mannen som ringt fel kom upp o `visade upp sig´ för o bevisa att han var den han sade sig vara ;-)
    Hoppas vovven har hämtat sig efter nyårssmällarna! Jag tycker det är jättevackert med alla raketer på nyårsafton o påskafton, men allt det andra skjutandet kan jag inte riktigt förstå! Jobbade som skolvärdinna en gång i tiden o en av våra allra goaste killar avled efter att försökt bygga en smällare hemma i köket. Fruktansvärt!
    Hoppas dina drömmar för 2009 kommer att uppfyllas, de flesta bygger ju på ditt eget slit så förutsättningarna är väl goda ;-)
    NinaVästerplana

    SvaraRadera
  4. Jodå, nu får vi alla fall ut hunden, även om hon smyger fram och kastar vaksamma blickar omkring sig hela tiden... Det verkar som om fler och fler kommuner försöker begränsa tider och platser där det är tillåtet att skjuta raketer, så man får hoppas att det blir bättre framöver.
    Jag hörde talas om en felringning som resulterade i äktenskap =). Tänk som det kan bli när slumpen spelar in... /Helen

    SvaraRadera

Jag blir jätteglad när du lämnar en kommentar. Den kanske lär mig något nytt som jag inte visste, eller så får den mig bara att le. Oavsett vilket uppskattas det! =)