Ett vänligt ord...

Sista veckan i skolan fick vi besked om en del böcker vi skulle behöva till kurserna nu efter jul. Jag beställde dem (och några till förstås, vore inte likt mig annars), och fick SMS om att böckerna gick att hämta redan den 22 december. Men jag hämtade inte ut dem då, mest beroende på att jag känner mig själv. Jag hade förmodligen ägnat lovet åt att läsa dem istället för att pugga inför tentan, så jag väntade ända tills idag med att hämta dem. Nu är jag bra igång med pluggandet, och dessutom behöver jag ju dem på onsdag.

Gissa om jag blir förvånad när jag öppnar paketet - visserligen står det mitt namn på adressetiketten, men det är verkligen inte det jag har beställt som ligger i. Tre ganska vackra böcker om järnväg, och en faktura på dessa böcker ställd till en man i norra Sverige. Jag ringer internetbokförlaget, och kommer till en telefonsvarare. Fredagar är kundservice öppet till 17, välkommen tillbaka på måndag. Men... jaha, klockan är 17.05... Och nu då? Ja, eftersom de alldeles tydligt satt på fel etikett på paketet har han kanske fått mina böcker? Namnet står ju på fakturan, och adressen...

Jag letar upp hans telefonnummer på Internet och ringer upp. Det visar sig vara en mycket trevlig medelålders man. Tyvärr har inte han fått något bokpaket alls, inte mina böcker heller alltså. Han började jaga sina böcker redan 23 december eftersom de skulle vara julklappar, och fram tills nu har ingen kunnat svara på var de fanns. (Då får jag lite dåligt samvete, för om jag hade hämtat ut paketet direkt hade vi löst problemet så han hade hunnit få dem till jul.)

Men vi pratar i över 5 minuter om ditt och datt, och jag får till och med en inbjudan om att själv komma upp och lämna böckerna till honom. Jag tackar så mycket, men 100 mil för att byta böcker - och så har han inte ens mina? Det blir nog lite för dyrt för mig. Men när jag lägger på luren gör jag det med ett leende på läpparna. Visserligen kommer jag ju inte att hinna få mina böcker i tid till på onsdag, och jag måste sitta och jaga kundservice på måndag när de öppnar, men vad gör det? Jag fick ju prata med en trevlig medmänniska - och det är värt mycket. Jag kommer nog att fortsätta le hela kvällen...

Ikväll tittar jag på filmen om bröderna Gustavsson från Smedhult i Småland som åker till Zambia för att laga snickerimaskiner. Det är en intressant dokumentär på många sätt, men det som gör den extra intressant är att min far har jobbat ihop med dem i många år, och så sent som för ett år sen köpte han en stor lagerlokal av dem att förvara sitt virke i. Byn Smedhult ligger bara någon mil ifrån Örkelljunga så det känns lite som hemma... Lite kul är det när de småländska gubbarna träffar president Kenneth Kaunda. Snacka om kulturkrock. =)