Till minne av Tessa

 

Tessa

Korsning mellan kelpie och dingo - åtminstone sa de det när vi hämtade henne på ett djurhem för 11 år sedan. Då var hon två år gammal, minst. Hennes första levnadsår hade hon tillbringat bunden på en loge, där ett gäng katter terroriserade henne. Kanske var det därför som hon hela sitt liv hatade katter - och då menar jag verkligen hatar. Hon har faktiskt dödat flera stycken, och sånt är inte bra för grannsämjan.

Bortsett från katthatandet var hon världens goaste hund som älskade alla människor och alla hundar. Hon hade sina egenheter som att öppna dörrar (från båda hållen), att ligga i soffan på nätterna fast hon trodde att jag aldrig visste om det och andra små idéer. Hon älskade att gå långa promenader, och när jag tog ut cykeln var hon riktigt lycklig. Däremot avskydde hon kameran och vände alltid ryggen till när jag skulle fota henne. Så kortet här ovan är det enda jag har som är riktigt bra. Det togs i höstas, när hon fortfarande var ganska pigg.

Hennes leder började bli stela för något år sedan, och nu i vinter blev det riktigt illa. Så illa att hon trots medicinering i princip slutat gå med på promenader. Hon var mer eller mindre döv, så i år var första nyåret hon inte var hysterisk av skräck... Hon kunde inte längre hoppa upp i soffan, eller upp i bilen, som hon älskade. Hon hade förmodligen en tumör i juvret som gjorde att hon blödde från spenen ibland. Trots allt var hon pigg och glad för det mesta, men mitt dåliga samvete gjorde till slut att jag i morse fattade det jobbiga beslutet att låta henne somna in.

Idag har vi haft en riktigt bra dag tillsammans. Jag har varit hemma hela dagen så vi har gått den längsta rundan på hela vintern - vi tog det helt i hennes takt så hon verkligen fick njuta av det fina vädret och allt spännande som fanns att nosa på. Vi kelade en lång stund, och sedan åkte vi till veterinären. Hon har lärt sig att det är spännande att vara där, så hon hoppade själv ur bilen och sprang runt hela gårdsplanen för att nosa på allt. Hon såg så pigg och fräsch ut att jag nästan ångrade mig...

Men jag hade ångrat mig ännu mer om jag hade skjutit på det längre, så vi gick in i det speciella insomningsrummet, där de hade förberett med tända ljus. Vi fick en lång stund tillsammans medan hon sakta dåsade bort. Det är sorgligt, men jag tror ändå jag gjorde rätt. Hon fick sluta medan hon fortfarande hade sin värdighet och slapp bli alltför skruttig.

Nu ikväll är jag lite ledsen, och därför blev jag väldigt glad när jag fick en Sunshine-award av Hulda. Tack vännen, den värmer verkligen!