En härlig vinterdag med oväntat möte

Första feberfria dagen efter en tuff förkylning, solen skiner och efter en tids töande är det åter några minusgrader. Livsandarna har vaknat till igen och jag hänger på mig kameran när jag går eftermiddagens hundrunda. Vi bor väldigt nära ett litet naturreservat (Pinnåområdet) så jag tänker mig att det kan nog bli några fina bilder där med sol, snö och forsande vatten. Kanske får jag till och med se strömstaren, det har hänt flera gånger redan i vinter. Fast teleobjektivet lämnar jag hemma, tycker att det är för tungt att bära på när jag samtidigt ska hålla koppel, vara rädd om min kamera och helst inte ramla på det isiga underlaget....

 Plötsligt får jag syn på något som rör sig vid andra sidan ån.

En katt? Nej, den rör sig hoppande, inte alls så flytande som en katt. Men storleken stämmer ganska bra, och det ser ut som om den har en unge i munnen, men det känns som lite fel årstid för det. En lång stund blir vi stående, jag och hunden, och tittar när djuret springer fram och tillbaka lite planlöst, hoppar i vattnet och simmar en bit, kommer upp på en liten ö, springer omkring där en stund och sedan tar sig tillbaka till andra stranden igen.

 

Jag fotar så mycket jag hinner men det mesta blir ofokuserat. Gissa om jag svär över att teleobjektivet ligger hemma.... Efter att ha avfärdat både vessla, iller och hermelin (och utter) kommer jag fram till att det nog är en mink. Om den är ursprungligt vild eller inte vet jag inte, men det finns minkfarmer i trakten som ibland får påhälsningar av "djurvänner" som släpper ut djuren till okända öden. Till slut försvinner den ner i ett hål under ett träd, och jag och Zaga går vidare på vår promenad. Nästa gång tar jag nog med en ryggsäck, med teleobjektivet i....

Hoppas ni också har haft en skön vinterdag idag!